Ett meningslöst lidande, blir till slut ett döttsfall. River och skär. Älskad med tvång. Patetiskt. Under ytan är allt redan dött. Ger upp, kroppen ger upp förhastat, nerbryten totalt. Finns inget kvar att rädda. Har dött.Slutsatser som leder till skam och skuld, ångest intar panik. Förhandlar men lämnar tomma svar. Är inte överens. Vill! Kan inte.. Fast i ett grep som till slut accepteras. Omständigheterna är för komplicerade. Kan ingenting.Svagheten visar sitt ansikte. Brist på självrespekt. Kan förenkla orden, dölja vad som händer bakom kulisserna och låsas som ingenting. Något stämmer inte.Bortglömda har ingen plats här. Fryser till is, bränd. Radera identitet som suddas ut på bortglömda gravstenar. Vilsen på den ensamheten platsen i världen, ett offer, men en fördel. till ditt försvar.Beroenden som skapar desperata tillflykter, kan inte hitta ut, väggar som korsas stängs. Finns det förstånd att ingripa. Ber om nåd. Förståndet toppar kontroll, tillåter allt. Äcklig och smutsig. Ångesten tränger sig på. Säljer själen för att kanske bli hel. Något iaktar, ständigt på flykt, men sitter fast. Trampar på samma ställe. Något håller fast och vägrar släppa. Kan inte mer. Avvisat hjälp i rädsla, i skam, i skuld. Förlorat alla medel, förlorade i striden om överlevnad. När grunden redan är trasig finns det inget kvar. Förlorad i förvirring. Glömdes bort. För feg för att bryta lås från något som styr, som blivit till vanna och en självklarhet. Så insnurrad. Påtvingad tillfredställning. Skriker. Omedveten om livet finns kvar i morgon. Tillfällen som gör än hjälplös. Chocktillstånd. Ett sista utbrott, ett sista slag. Jagad förevigr. Minnen består och försvinner in i upprepningar. Hur kunde du, vad gjordes som va så fel. Tillrättadställd. Skakar i sömnlösa nätter. Vaknar upp med skam, skuld. Blackout. Smärta.Världen är inte rättvis. Föraktar. Är inte stark nog för att återupplivas. Lider i en tystnad. Kvävd av livet. Känslor känns inte längre i ett orört inre där kaos intar position. Faller i bitar. Flyr, men i dilemmat är kroppen förlamad. Röster viskar tydligt. Tol inte mer. Förnekar. Fortsätter. Dämpar förmågan att känna. Tappar känslan av att känna något alls. Stillhet. Tomhet. Övergiven. Blir ingenting. Allt har tagits ifrån mig. Besathet. Något styr, en övre makt som tyglar ett hotande slag. Gör va du vill. Kryper vid din sida. Du äger mig. Bevittnade ondskan, har blivit rörd av smärtans djup. Försökt radera, försökt glömma, men följs av ständig skuld och skam, som i sin tur utlöser ångest. Rädslan är för stor och för stark för att göra någonting alls. Förvandlas till ett monster utan ord. Klarar inte tystnaden, blir galen. Nu dansar skuggor på väggarna och blod spills. Skäms.

Försöker förstå, men tappar greppet. Försöker komma ner på jorden, in i verkligheten, men verkligheten är för tung för smärtsam. Bryter samman, skakar och känner hur varje försök att springa här ifrån kväver mig, kroppen protesterar. Ingenting tar mig framåt, ingenting har betydelse nog för att kämpa för. När tiden kommer ikapp är det försent, sitter i samma gamla mönster och räknar ner dagarna, påfrästar kroppen till max. I natt så vill jag lida.." Skulden inser fakta, men förtränger. Paniken är påträngande, försöker tysta ner, men den skriker högre än någonsin. Men nu ignorerar du och låsas inte höra, förtränger känslan av obehag, visst är det enklare så, vi blundar och inväntar ett anfall.. Förhandlar ständigt med mig själv, men förlorar mot mig själv. Ynklig och skakad av rädsla. Är nedbryten och orkar inte. Orkar inte!.. Förlorar i egen hög person. Nu får du göra vad du vill..

Du faller för att du är för svag.Någonting tar över dig, någonting som du inte kan besegra eller kontrollera, något besatt. Låter andra ta kontrollen. Sinnet flippar ur, du blir en illusion i deras ögon. Du blir en skepnad av nåt som en gång haft liv. Tomheten i dina ögon ger dig bara en utväg. Förmedlar inget, en vodnad. Ångesten kommer äta dig levande. Du är inte som dom andra, finns ingen plats för dig, du Blir bortglömd i ett system som blundar, förnekar, låsas inte se vad som döljer sig. Du tillåter dig själv att försvinna för du vet inte bättre. Du är så in snurrad och så utsatt. En omöjlighet, någon annan talar för dig, du blir gömd bakom ändras lögner. Du är makt lös nu. Lilla vän.. Vad har du tagit dig till.. Du skriker ut toma ord som ingen hör. Du får känna ensamhetens smärta, på den ensamheten platsen i världen. Du söker efter något som kan bedöva. Ditt val. Men när det inte längre bedövar? När ingenting längre kan bedöva, vad tar du dig till då? Du är rädd för vad som kan hända om du bara släpper allt. Om någon fick veta.. Du vill bara glömma bort och låsas som ingeting är fel. Men ingenting stämmer, ett helvetet har spridit sig över dig och vägrar släppa taget om dig. Du är stark nog att lida in i döden, men för svag för att orka ta dig upp. Dilemma. Det blir bära värre. Frustration. Du har hamnat så fel, du kanske kunde blivit något, men du blev ingen. Du är rädd för att höra svaren du försöker dölja. Men ändå vill du höra någon säga dom. Bekräfta ditt tysta kaos. Förståels kanske finns? Hjälpen väntar på dig, men du avvisar av rädsla. Rädd för att bli lämnad i sticket, istället får du lära dig leva med något som till slut blir ditt slut . Vad har hänt med dig? Du är en död vandrande själ. Nerbryten, groft skadad för livet. Så va händer när utbrottet utlöser sig? Skulle du klara av förändring efter så lång tid. Vad skulle du ta dig till, skulle du vinna i en strid mellan två sinnen som motarbetar varandra. Du blir överlastad av känslor du verken kan kontrollera eller placera. Du kommer fly in i ett tillstånd som kommer skrika tills du kvävs. Ditt självskadande bryr dom sig inte ett skit om, du är inte värd detta livet. Gör va du vill. Ingen ser på. Reaktionen är död. Du missade chansen.. Du är förlorad och misslyckad. Ingen vill ha dig, du är smuts. Vad utsätter du dig för.. Hemligheten du bär måste ut, innan den dp du förfaller. Du kan ingenting, du kan inte uttrycka de du egentligen vill. Du är i stort sätt död, förlamad och trasig. Kanske är det lättare att förtränga, lättare att döda känslorna, ett återfall i förbjudna tider, som aldrig egentligen ta slut.. Du bevarade bördan, döljde och förnekade. Du lätt dig själv blöda utan att äns reagerar, du känner inget. Du har förbrukat alla chanser, på djupet möter ingen dig. där är du ensam och blottade. Du säger ingenting och du förväntar dig att tystnaden skall säga sitt. Men det är alldeles tyst här, medans kaoset i ditt huvud gör dig galen är det fortfarande tystnaden som avvisar

Hjärtat brinner, sinnet atteckeras. Blöder i mängder, låt det rinna. Det är kallt, skakar av tanken på förändring. Men klarar inte av att leva så här. Ett fel steg och allt upprepas, förföljda i sömnen, föföd i sömnen. Blekare än någonsin, sliten.. Sönder i tusen bitar, bitar som blivit stulna. Gränslöst. Tankeprocesen har stannat. Alla tillgångar har slitit ifrån mig. Mitt egna val är inte mitt längre. Vill inte längre. Bleknar bort. Men återvänder alltid.. Kan inte ta mig ur. Ingen ser hur långsamt livet försvinner. Vilar i något obekvämt, kvävs i ett kluvet sinne. Upprepelse, mörkrer som rinner över och slukar, en skepnad. Du frågar hur jag känner mig, men ingenting känns längre. Ingenting kan stopa viruset som tagit sig in. Olika former, olika roller.. Något har beslagtagit både sinne och kropp, en besatthet. Skriker med dövda ord, bleknar bort. Försvinner långsamt.. Något har förgripit sig in i mig, kan inte motså, kan inte ingripa, så ägd. Straffad till slut, betalade med mitt liv. Order som skulle följas, förbjuder talan.. Paniken intar sakta sin position och vi står och skriker och river på samma ställe igen. Förlamad i uttryck. Förlitar sig på system som begraver än. Försöker desperat radera minnet, men något förgriper, förför och förbjuder. Upprepelse. Tankeprossecen har stannat, lyder till varje pris. Faller hårt, förlorade mot mig själv, förhandlat med mig själv alldeles för många gånger. Hindrar den som bryr sig, avvisar, men motsäger mig själv. Ett dilemma.. Borttrollad i en annan division. Fast i psykoser som vägrar släppa, förföljd i sömnen. Du tvingar mig från allt förnuft, beundrar din starkhet, men föraktar ditt humör. Tyglad i något besatt. Sinnet attackeras, hjärtat rinner och ångesten blöder. Befria. Dömd till avslut. Bortkastade år, följer samma mönster. En oändlighet, i något orört. Bevittnar den ensamaste platsen i världen. Svart och vit. Djävulens barn, djävulens ängel, kolsvart.. blackout. Röster viskar och gör uppror, regerar i något mörkt. Vet att ni ser, vet att ni hör och vi vet att ni känner, men låsas inte se, vill inte hör, vill inte känna, förtränger känslan av obehag. Förnekelse i något alldeles för djupt. Lämnar. Sviker. Ingen stannar alla försvinner.. Finner ingen ro. Kroppen tillåter intagen medans sinnet skriker nej. Plågad. Ge mig fullkomlig smärta. Är redo. väntat länge. Inväntar. Faller där ingen ände finns, flyr i förvirring om vad som väntar. Gömmer en hemlighet i dom igen sopade spåren. Bevisen tyder på att omdömet var sant. Tystnaden blöder.. Blundar för att slippa se, för att vid någon punkt få slippa känna. Sökandet har slutat, så fucking missing, men jag är ju precis här, ser du inte. På väggarna dansar skuggor och lämnar efter sig blodspår, vaknar upp till verklighetens monster. Besatheten skräms. Du skrattar, vi skriker. Hur blev vi så sjuka. Ville förändra något, men visste inte hur. Tillgångar som trampats sönder, händer vi vänt ryggen mot i förakt.. Förlåtelse existerar inte. Bränd levande, återhämtad i en svag process. Gör slut på de!! Oenad med mig själv, virvlar runt i ett kaos av frågetecken och borttappade verklighetsuppfattningar. Kan inte rädda mig själv. Men när kontrollen tas över, ligger mitt liv nu i dina smutsiga händer. Mitt liv är nu ditt. Kan inte förtränga, kan inte glömma, kan inte motagera. Bevittnade min egna nedgång. "

Ställ en fråga och tystnaden blir svaret. Blicken ger svaren som munnen inte kan tyda. Vågar inte tala högt, stänger alla dörrar och blockerar alla vägar.Håller inte fast i något, håller inte ihop, går sönder, bryter ihop. Styrkan existerar inte, för svag för att förändra något.I ett utbrott kommer inga fler chanser. Förbrukat ett meningslöst liv, försvinner in i ett förlamat tillstånd. Bryt mina spärrar och låt mig höra frågorna som utlöser, säg svaren som inte tillåts att sägas. Rivs mina murar.Paniken tar över kontrollen och ångesten skadar, allt förfaller in i ett kaos. Hur återhämtar vi oss nu? Kroppen klarar inte mer. Förtränger och förnekar. Så feg, yngling.. Bortglömd. Livet är är ingenting. Meningslöst.. Är jag verkligen ett levande frågetecken? Sekunderna tickar långsamt i tystnaden som utlöser ett inre anfall, ett inre kaos. Måste ge något slags svar nu, men kan inte kontrollera Npgot. Kan inte ge någon form av gensvar eller förklaring för att dämpa deras förvirring. Men som vanligt är det tystnad som utlöser och en tom blick som skriker. Iakttagelse.. Inga ord tycks lyckas lämna min mun, samma sak varje gång. Vad är det För fel på mig. Är förstenad, fast i en besatthet. Dom ställer frågor, märker att dom desperat söker efter svar och deras frustration som går mot irritation.. En inre tystnad som utlöser förlamad panik. PRESS. Bläddrar förtvivlat efter ord i ett överbelastat sinne och upprepar de ord som sen resulterar i osammanhängande meningar som blir långt ifrån ett svar som skulle kunna tolkas, eller tolkas rätt. Dom blir förvirrade.. Kan inte hitta ut. Ett slöseri på andras tid i en framstående tystnad, i en tystnad som vill skrika och bara omfamnas. Men ett hopplöst fall kan ingen rädda. Tyck inte synd om mig, jag tillät mig själv att förfall, tappa greppet, dränktes medvetet. Det va mitt fel. Är hjälplös i mig själv. En tom vodnad som har gett upp. Faller. Finns ingen mening längre. Behöver vila.. Allt är försent och ångesten kväver. Lurade av livet, så utmattad.Du vann. Skamen intar position. Ångesten skrattar hotfull, men hemligheten bevaras i ett inre försvar. Ett ständig sökande att bedövda känslor som inte kan kontrolleras. Så tillflykt blir slutet.

Ställ en fråga och tystnaden blir svaret. Blicken ger svaren som munnen inte kan tyda. Vågar inte tala högt, stänger alla vägar. Försvinner in i ett förlamat tillstånd. Bryt mina spärrar och låt mig höra frågorna som utlöser.. Paniken kommer ta över kontrollen och ångesten kommer skada, allt kommer förfalla i ett kaos, men behöver något som utlöser och lättar på smärtan. Kroppen klarar inte mer. Men förtränger. förnekar. Är så feg, yngling.. Bortglömd. Livet är inte värt. Slösar på andras tid i en framstående tystnad, en tystnad som vill skrika och bara omfamnas.. Men ett hopplöst fall kan ingen rädda. Dränks medvetet, är hjälplös i mig själv. En tom vodnad som har gett upp. Faller. Finns ingen mening längre. Behöver vila.. Men allt är försent och ångesten kväver.. Lurade döden. Utmattad. Du vann. Döden visar sig redo. Skamen intar position, ångesten skrattar åt mig. Bortappad .

Pamela.. Jag straffar och hatar mig själv varje gång jag tänktr på dig och hur många gånger vi bokat tider och jag inte kommit.. Det svider och skär i mig, för jag vet att du var där för mig släppte mig aldrig och jag bara försvann längre och längre i från dig.. Tappade greppet och du orkade inte hålla i mig.. Nu står jag här igen, bortglömda löften, bortkastade år. Livet har sitt pris.. Du vet min story, men för dig är jag en omöjlighet, bara en simpel skepnad, du hade rätt, du kunde aldrig Lars känna mig riktigt.. för jag gav dig aldrig möjligheten. Skäms för min dåliga behandling mot dig.. Du betyder så mycket, men rädslan och skamen håller mig på avstånd.. Vill skrika högt, vill bara att du skall vara här, omfamna mig, hjälp mig!! Gör något! du vet ju! Låt tystnaden brytas det står ett liv på spel. Desperata försök som bara sätts på ord. Ingen betydelse.. Du plågar mig omedvetet! och jag plågar dig med min tystnad.. Förlåt.. förlåt. Väntar på ett mirakel, förgäves.. Se mig en gång till, vänd dig mot mig en gång till, räcka mig handen en gång till.. Avvisas av min egna dumhet. Omständigheterna jag lever i förbjuder din hjälp, jag skriker släpp ut mig!!" medans det andra sinnet hotar och förbjuder. Var här vi hamnat?.. Va hände, varför lätt jag dig inte bara komma in.. Du ville mig aldrig något illa, det kom saker i mellan, blev nerbryten i en annan verklighet som jag kunde leva i.. Ville, skulle, men något hände".. Se mig, bara en gång till.

Inappropriate.. Lost all in one move, stand and protest in silence, there is no pride here.. Are own faults, so twisted around your finger. We do not care anymore, we no longer responds to anything.. Wemust tell the stories before it's too late.. Time disappears, we crawl in the dark, in anticipation. Excruciating in awe, impatient of anything hasty. Quiet now, change will happen.. In a tortured path and a broken soul comes just created. Just wait, we're not done yet, we have a last resort.. Defending the pain in a simple shame.. The corrected views. But lost in the past tears, uncontrolled, panic balances. Stop! Chaos rays from every hole, lost.. Betrayed.. We are keeping the broken pieces together... For now..